Det förflutna springer ikapp en till slut säger ju den vanliga klyshan, och ta mig fan det stämmer. Det förflutna som jag trodde var dött och begravt kom ikapp mig. Jag trodde verkligen att du var död, för det var vad dom sa.
Helt utan förvarning finns du i mitt liv igen, livs levande. Skönt att du lever, helt klart.
Men varför hörde du inte av dig? Jag sökte efter dig i flera år, dom sa att du var död, jag vägrade tro på det först, men sen verkade det mer logiskt för var dag som gick. Så jag började sörja din "död" mådde dåligt i två år, var näst intill självmordsbenägen. Ja ni som läser ska inte se så chockade ut, även jag har varit det en gång i livet. Både jag och våran gemensamma vän X sörjde att du inte längre fanns i våra liv, men sorgen blev till ilska, och sen övergick till till att vi blev bara arga när vi hörde nån nämna ditt namn. Antagligen ville ingen av oss acceptera läget, jag ville inte det i alla fall, jag vägrade.
( Sitter nämligen och lyssnar på "vår musik" nu, därför jag fick ryck att slänga ur mig lite saker, börjar visst bli ljust ute, men sen är ju klockan 03:36 så det är ju inte så konstigt )
Tankar som jag inte kan skriva ner växer medans glöden på ciggen i mungipan växer
God I miss you sometimes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar